Money makes the world go around

Jag går omkring med en 20-dollarssedel i plånboken, som jag ständigt glömmer lägga av. Reservpengar för flygplatsen i Arequipa och en del av min tillbakalämnade deposition, "garantia", när jag lämnade lägenheten där.

Och imorgon ramlar min första svenska heltidslön på många år in på mitt konto. Det firades med musslor i vin ikväll i god väns lag. Man kan minsann leva lyxliv här också, när man så vill.

Pengar är inte hela världen, men det gör det bra mycket lättare att leva i den.

PS. Och om nu någon skulle bli upprörd över att jag som jobbar med bistånd (eller utvecklingssamarbete som vi säger) hävdar att jag levt lyxliv ikväll så kan jag bara konstatera att de fattiga människorna i Peru, Bolivia och Nicaragua inte blir mindre fattiga av att jag tjänar mindre pengar, och att min lön dessutom inte är hög enligt svenska mått mätt. Däremot kan de få hjälp att komma ur fattigdomen om vi använder pengarna till bra saker. Och det är där jag (och fler med mig) kommer in i bilden.

Gågata eller köpcentrum?

När det under senåret 2007 skapades en gågata i centrala Arequipa, genom att stänga av två kvarter för trafik, var många emot det. Åtgärden kom sig av att UNESCO hade hotat staden med att om de inte tog bättre hand om centrum så skulle man ta deras världsarvsstämpel tillbaka. Trots gågatan gick folk länge av gammal vana och trängdes på trottoarerna och inte förrän man ett år senare stängde av flera kvarter till, tog bort trottoarerna och la sten istället för asfalt började människor uppskatta det. Man satte också fram lite växter, planterade träd som nu kämpar för sin överlevnad, samt införde trafikljus och papperskorgar (stans enda gata med papperskorgar). Nu trängs folk som aldrig förr på denna gata, C/Mercaderes, och Svalorna LA:s kontor som ligger i ett kvarter som fixades i andra omgången har hamnat mitt i stan. En av vinsterna som nämns är att det blivit mindre föroreningar pga minskad trafik, jag skulle dock bemöta detta med att föroreningarna flyttat till de andra gatorna som INTE är gågator. Tyvärr.

Nu är det bara taxichaufförerna som klagar på gågatan. Kanske stoppar det upp ropen efter fler köpcentrum än det som finns och det som är på väg att byggas. För er som aldrig varit i Arequipa, eller var där för länge sedan, här är en video som inte bara berättar om ombyggnaden utan också ger en fin bild av centrum i stan:

Mercaderes Street, Arequipa, Peru from EMBARQ Network on Vimeo.

Nostalgitripp

Märkligt är bara förnamnet för hur det känns att ta fram gamla bananlådor (mest chiquita, och inte alls många dole) ur mina föräldrars garage. Bland lådor märkta "Böcker", "Saker fr köket", "kassettband och keramik fr pappa Jan", "blandat badrum" (varför?) , "majas minnen" finner jag handdukar med broderade initialer från 80-talet (något min farmor när jag var bebis ägnade sig åt i en "flytta hemifrånlåda" till mig som jag fick när jag flyttade ca 20 år senare. Det roligaste i lådan är en virkad grytlapp i form av ett afrikanskt kvinnoansikte med örhänge och allt), bilder i ram från när jag tog studenten, gammal universitetskurslitteratur och en hel massa annat. Ännu har jag inte funnit de där nostalgitripparna som gör att man vill ha mer och mer - mest undrar jag: Varför?

Det var fem år sedan jag packade ner grejerna, men det känns som ett helt annat liv.

bloggpaus

Hur känns det att vara hemma igen? undrar folk. Jag känner inte efter svarar jag. Eller som idag, hur är det? säger min gamla kollega emir som jag träffar i stockholm efter att inte ha sett honom sen i juli i arequipa. Hmm säger jag och skakar på huvudet, och han också.

vad har peru och australien gemensamt? de är båda jäääävligt långt från sverige.

jag tar lite bloggpaus. tillbaka när jag har något att berätta, men kort: jobb, bostadsjakt, x2000, bebisar och nattliga skypesamtal.

2 år

Om tre dagar landar jag i KPH. Då har jag varit utskriven ur Sverige i 2 år, 1 månad och 13 dagar. Det är länge det.

Semester.

Jag har semester. Den är inte så lugn som en semester borde vara, eftersom jag måste städa papper, tömma ur lägenhet, fixa lite småsaker som jag gärna vill fixa, umgås med folk, och mycket annat.

Därför drar jag på weekend-semester på det där hotellet i Colca som vi drömde om för ett par månader sen. Väskan är packad med vin, ost, kex och bikini.

Vi ses!

Murphy?

Tillbaka i Lima, efter drygt 15 timmar på resande fot genom Latinamerika säger taxichauffören att han inte kan släppa av mig utanför hotellet för de bygger om gatan. Jag flyttas tillbaka fem år i tiden till hostalet i Mexico City jag bokade genom en hostalsite senast - även då vägarbete och festival, och jag ägnade flera timmar åt att förflytta mig de där två kvarteren med typ 60 kg bagage (att jag inte letade upp ett annat hostal då kan man ju undra över...)

Hmm tänker jag, ska jag ringa dem och försäkra mig om att bokningen är ok? jag bokade ju trots allt på en hostalsite och fick reservationen genom dem. Hmm tänker jag igen, var inte så nervös Maja, det är klart det är ok! När var det inte okej?

Väl framme visar det sig att det inte är något vägbygge, så jag blir körd till dörren och han släpper in mig, taxin kör iväg. Men jo, en fakebokning av hostalet. Tydligen har de inte alls någon profil på hostalsiten (eller, det har de ju, men de har inte gjort den själv). Iallafall, ett rum finns kvar och jag får billigt pris och de tycker allt är konstigt och börjar ringa och skälla på folk och vill reda ut vad som hänt. Jag säger okej, jag orkar inte gå ut i Limakvällen och leta annat. Ge mig ett rum bara, så kan vi fundera på vad som gick fel sen. Inte ut och leta med alla mina väskor (dock gick jag ut och handlade mat i kvarteret utan problem), för i förrgår blev jag attackerad av en liten tonårspojke i lilla Esteli, han väste något till mig, tittade på mig med elaka (eller påtända?) ögon och högg tag i min väska. Jag skrek. (flashback till guatemala 2001. Jag kan tydligen skrika när jag vill, vilket inte var fallet när jag som fjortonåring spelade pippi långstrum på kulturskolan i eslöv och mina medspelare övade mig att skrika genom att de skrek samtidigt). Mitt skrik gjorde att pojken släppte väskan med mina bankomatfärska pengar och mitt enda otrasiga visakort, och jag vände helt om. Det var jag som berättade Arequipabrottshistorier för mina kollegor, och de pratade om lilla trygga Esteli, där händer minsann inte mycket. Otur hade jag. Kvällen efter körde snälla J mig hem, jag konstaterade förvisso att "det händer ju inte två kvällar i rad" men andra J svarade ironiskt "men det hände ju aldrig fullt ut igår".

Men. Nu ska jag gå och lägga mig i mitt mögliga rum. Jag har blivit bekväm och hade valt en prisklass som skulle vara okej, men eftersom allt var fake så var det ett billigt mögelhotell.

Imorgon min egen säng, i Arequipa.

PS. Om tio dagar behöver jag sova när jag mellanlandar i Madrid. Hade tänkt boka ett hotell men funderar starkt på att hysa in mig hos vänner istället. De verkar mer pålitliga?